...och där försvann allt jag skrev....easy come easy go...

med att behålla kontakten med den virtuella världen, tyvärr.

Vågar mig inte på att skriva mer då frustrationen blir lite väl överväldigad här när alla ord bara löses upp i tomma intet. Får prova igen lite senare...

vad tiden går ovasett om man har roligt eller mindre roligt.

Misstänker att det kommer att ta lite tid att komma igång att skriva igen. Orden strömmar nog inte ut så där automatiskt från kontoret ned till tassaturen längre.

Vi har under en längre tid haft problem med vår internet uppkoppling och en del mindre trevliga händelser har skett. Kanske är det en förklaring till mitt långa uppehåll....Spelar roll gummiboll

...och jag håller äntligen så smått på att acklimatisera mig till vardagen igen. I samband med skolstarten är det så mycket annat som kommer till, inte bara det där med att passa hämt och lämntider. Läxor, gymnastik, matsäck, föräldramöten m.m Sedan tillkommer då barnens sportaktiviteter...

Det märkliga i det hela är att kroppen och kontoret blir helt hispiga av detta, trots att det mesta ligger ute på "entreprenad". Själv försöker jag få alla mina lösa delar att samarbeta så pass mycket att hämtning och matlagning kan utföras under samma dag. Tror att jag lyckades med det en dag i förra veckan. Visserligen stod middagen inte på bordet förrän halv åtta på kvällen, men jag lyckades i alla fall. Antingen har B1 fått hämta B2, vilket inte alltid är så lyckat....men då har jag kunnat laga middagsmat utan krussiduller. De dagar jag hämtat B2 själv har jag inte fått kontor och kropp till att förmå sig att delta i någon matlagning.

Varför ska det vara så seeeeegt? Gå så lååååångsaaaaaaaaamt att bli hel igen? Orka det som är så självklart att utföra under en helt vanlig dag....

Min älskade måste verkligen älska mig väldigt mycket, som orkar med både en borttappad treien maka och allt annat...Mina älskade B1 och B2 som tvingas stå ut med en borttappad mamma som mestadels irrar omkring med huvudet under armen...Jag älskar er jätte jätte mycket även om jag inte kan känna det...än...

Trodde att jag var tillräckligt mentalt förberedd på att möta verkligheten efter semestertiden. Så här i backspegeln blev det på tok för mycket. Absolut inte för mig men däremot för både kropp och kontor. Kontoret har varit väldigt trött medan kroppen har passerat ytterligare en gräns.

Min sömn är helt ur balans nu, det är en sak att vakna tidigt om morgonen en annan att bara kunna sova någon timme i taget nattetid. Trots avsaknaden av flera dagars sömn är kroppen uppe i varv och förmågan att utföra något vettigt är = 0

Helgen har gått åt till att försöka få kroppens inre att varva ner så den blir mer avslappnad. Promenad i rask takt var då inte rätt taktik...Använt öronproppar och hörselskydd samtidigt vilket fungerade bra mot yttervärldens ljud men inte mot mig själv. Kroppen blev rädd och hoppade till av min harkling, detta i sin tur fick kontoret att skrika högt. Vem var det som fick ta emot smällarna, jo jag!

Kommande vecka kan bara blir bättre...om inte annat så går det över om en sisådär 100 år

Min älskade ringde nyss och meddelade att denne är på hemgång.....

B1 ville köpa en viss sorts skolkalender men vägrade att åka iväg själv. Tänkte att då B1 vet vilken affär den finns i så går det nog både fort och smärtfritt att följa med. Speciellt om vi åker tidigt och så kan jag även passa på att hämta hem B2 på hemvägen.

Samtliga var hemma vid 13-tiden och jag somnade omgående. Efter någon timmes sömn vaknade jag av att ytterdörren smälls igen...B2 med vänner på väg ut ur huset för att lika snabbt komma in igen.

Önskar jag kunde säga att det är en mindre bra dag i dag. Men det kan jag inte....eller kanske inte vill...? Vet inte vilket som stämmer men trots att jag mått mycket sämre än nu så kan jag bara säga att idag känns det skitdåligt. Usch, jag vet, det låter illa och är väl medveten att det finns de som har och mår mycket sämre än jag....Men just nu är jag oförmögen att tänka så eller rättare sagt min empati är på villovägar, tyvärr....

Jobbigt med en ständigt närvararande och intensiv Herr Å med alla sina illasinnade släktinga, kusiner och fan hans mostrar....Inte lätt när man saknar simultankapacitet...att försöka tänka på andning samtidigt som det osaliga kryper i en....

ropar kontoret efter medan kroppen vill vandra som en osalig ande. Har försökt förklara att osalighetskonferensen upphörde för länge sedan och att övriga deltagare har flygit sin kos.

När B2 skulle gå till sängs igår började denne tänka på döden. Att farmor och farfar är lite till åren och kanske ska lämna jorden snart. Det blev till att samla ihop kropp och knopp och göra sig så liten det gick bredvid B2. Det var ju ganska många som skulle få plats i dennes säng. Herr Å med kusiner och det osaliga vägrade att vänta utanför rummet tills treien mamman hade tröstat sin älskade färdigt.

Försöker att inte tänka på det som behöver göras idag, kom på kontoret att göra det i morse vilket retade kroppen till vansinne och gjorde att denne fick en adrenalinchock. Med andra ord en spännande morgon....